Min blogg har varit död i några dagar, men nu är den uppe igen. Skönt.

Jag har varit lite orolig över hur rastlösheten skulle påverka mig när jag försvann in i den här Säffle-dimman som jag befinner mig i just nu. Den brukar påverka mig så lätt och jag förvandlas alldeles för snabbt till en alldeles för mjuk mänska som har chockrosa foppatofflor utan strumpor när jag handlar på ICA och sådär.

Det skulle naturligtvis aldrig hända i en verklig civilisation, men Säffle för mig innebär liksom bara sol och människor som inte bryr sig så mycket. Det är den stad som stod helt stilla när man var liten. Dit man kunde fly i sinnet för att bli lugn.

I Säffle finns det ju liksom ingenting att göra. Alltså, bokstavligt talat, ingenting.

Trots att jag är lite, lite rädd för att bli den där MJUKA människan så älskar jag ändå VILAN. Att man låter hjärnan vara helt tyst. Att man känner att den ligger och laddar där innanför kraniet. Att den bara vill komma igång igen medan jag gör monotona saker som att stirra på solnedgångar sittandes på bryggan utan att tänka, plocka blåbär, blunda och lyssna på vågorna, gå långpromenader med hunden, och så vidare.