Vi står tillsammans i liften uppåt. Vad som pågår i mitt huvud kan jag inte minnas såhär i efterhand, men tydligen måste mitt känsloliv varit tillräckligt starkt att de där korta minuterna ska bli ihågkomna utan att någon annan kan ha berättat det för mig. Det var ju bara du och jag där.

Under korta perioder i den där åldern var jag kär i dig. Jag blev kär i dig så fort vi träffades, vilket kanske var 4-5 gånger per år. Det var en liten men intensiv förälskelse som jag aldrig vågade uttala.

Det är stilla runtom oss och jag tittar bort från dig för att jag är blyg. För att jag inte vågar prata.

Du börjar prata. Du undrar om du kan få vara min bästa kompis.

Vi är kanske max 10 år gamla och jag funderar länge. ”Men jag har redan en bästa kompis. Det är Amanda.”

Frustrerat säger du ”okej, men kan inte jag få vara din bästa killkompis, då?”

”Okej.”

Och jag minns det där så tydligt. För att det kändes som att du verkligen hade tagit mod till dig för att säga dom där orden. Som jag till en början bara avskedade. Varför gjorde jag det?! Med tanke på mina små förälskelser måste jag rimligtvis ha blivit överlycklig.

you make the past your past