Igår kväll var en svår tid för oss alla. Eller ja, kanske inte oss ALLA, men ni fattar.

Det är snart dags för första halvlek i semestertider. Ikväll flyr jag till Värmland aka paradiset och eftersom vi åker direkt efter mitt jobb idag så ville jag packa igårkväll. Ja, det är väl helt och fullt rimligt?

Så. Igår kväll, alltså.

Jag åt sushi med Ebba och vi gick en långpromenad och hamnade hemma hos mig för att dricka kaffe. Och prata om gamla minnen. Det var supermysigt. Och så småningom skjutsade jag hem henne och drog sedan hem igen för att jobba lite.

Klockan 23:45 kommer jag på att jag kanske borde packa.

Väskorna man packar i ligger i källaren och är jobbiga att kånka upp eftersom kläderna är på övervåningen. Därför hade jag smart och strategiskt placerat en tom väska i mitt rum redan dagen innan, så att jag i lugn och ro skulle kunna packa den här kvällen och inte springa upp och nedför trappor eftersom det är den motigaste biten i detta packandet.

Well. Jag går in i mitt rum. Där dörren för övrigt varit stängd hela dagen. Och upptäcker att: väskan är borta.

Jag går in i systerns rum: och ser att hon packat ner alla sina grejer i väskan.

Härliga tider, va?!

Klockan är 00:15 och jag frågar snällt ”varför tog du väskan som är i mitt rum?” eftersom hon också håller på att packa och är vaken med lampan tänd.

Föräldrarna sover dock.

Och hon börjar skrika att om jag inte lämnar rummet nu så skriker hon högre.

HÄRLIGA TIDER, VA?!

It’s good to be back home, det är allt jag kan säga till er. Härligt, härligt.

Så istället för att fortsätta vårt *lugna* samtal (som kanske efter den andra partens konverserande inte längre var så lugnt) gick jag ner i källaren – igen – för att hämta en väska till mig själv – igen.

Åh, vad jag har saknat att bo hemma igen. Och vad jag längtar efter att gå på semester med den här personen! Kul det ska bli!

2015-07-08