Det sprids just nu i Sverige en bild på ett treårigt barn som avlidit under ett försök att fly sitt land. Syrien. IS.

Jag tar så illa åt mig av den här bilden att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Det går inte att resonera rationellt med mig själv. Allt annat i världen blir så jävla oviktigt. Jag ifrågasätter varenda sak jag tar mig an.

Visst är det sjukt att det ska krävas en bild på en död treåring för att svenskar ska förstå hur sjuk världen utanför är?

Men nu skapas det initiativ som försöker samla in pengar för att göra något åt situationen. Som insamlingen till Flyktingarna på Lesbos (en grekisk ö). Dom har nu samlat in 1.200.000 kronor via 8335 personer och den här insamlingen bara fortsätter.

I Stockholm finns något som heter Volontärer för ensamkommande flyktingungdomar som ligger lite undangömd på Stockholm Stads webbsida. I måndags var det någon som hittade den och länkade den på facebook. I tisdags, alltså dagen därpå, var staden tvungen att stänga ner telefonnumret som angavs som kontakt. Det hade kommit in 600 mejl i inkorgen och viljan att bidra var otroligt stor.

Insamling till flyktingarna i Budapest har två privatpersoner skapat. 25.000 kronor på en dag som man fått ihop via sociala medier. Det kommer att fördelas bland de flyktingar som befinner sig runt centralstationen i Budapest.

Alla dessa insamlingar gör ju att man åtminstone får upp hoppet.

Men bilden på treåringen jagar mig. Det finns inget annat jag kan tänka på.

Idag ska jag försöka göra något. NÅGOT åtminstone. Annars kommer jag inte kunna leva med mig själv.

Troligt blir att jag engagerar mig i den här rörelsen:
http://vigorvadvikan.com/

Och jag tycker att ni också borde göra något. Bara man gör NÅGOT. För den här situationen funkar inte längre. Det går inte.

Kram, alla.

20150903