Allt som oftast tänker jag på skillnaden mellan Stockholm och New York. Kanske händer det framför allt när jag befinner mig nere i tunnelbanan på T-centralen.

Människorna här har samma rörelsemönster som jag och för en person som bott här i hela sitt liv, åkt den här tunnelbanan fem dagar i veckan i över fem år så blir det… Familj. Jag känner inte igen en enda av dom här personerna och dom känner inte igen mig. Jag kan inte alls urskilja om det är samma personer som dagen eller året innan. Eller om det är helt nya turister, kanske turister som besöker Stockholm för allra första gången?

Men jag tänker mig ändå att den extremt lugna atmosfären, känslan av det familjära och det liknande rörelsemönstret – det där att alla vet hur man ter sig här underjord – det är det som skiljer Sverige från andra platser.

Min kompis Nina var i Säffle häromveckan och sa då att det känns som en låtsasstad. Jag och Hugo – som också var där – bad henne att förklara. Hon beskrev att det känns som att det är ett exakt perfekt antal personer som gör ett exakt perfekt antal olika aktiviteter. Det är exakt lagom antal pensionärer som sitter på en parkbänk om njuter av solen. Det är ett exakt lagom antal ungar som åker skateboard. Det är ett exakt lagom antal föräldrar som badar med sina barn i en närliggande sjö. Ett exakt lagom antal bilar som åker runt och ingen av dom stör trafiken – förutom de få raggarbilar som flinar åt en och har hög musik – och som då pensionärerna på parkbänkarna rynkar på pannan åt – på ett perfekt exakt lagom vis.

Efter att hon sa det där började jag tänka. Ungefär så har jag börjat se på hela Sverige nu. Kanske att det mest är så under sommaren? Här finns det så extremt få störningsmoment i vardagen för oss som bott här under en längre tid. Här finns ju dock även arga alkoholister och knarkare som pratar med sig själva. Men man vänjer sig ju även med det efter ett tag.

Efter en stund är allt det här bara ett låtsasland.