Det är mitten av december och bristen av snö håller mitt huvud över ytan. Vinterbubblan, den som säger att det snart är dags för fem timmars bilresa till en annan stad, till en annan mental plats, den är inte riktigt här ännu.
En vecka kvar av jobb och sedan väntar Säffle. Den där staden som – juletid – är stum på ett otroligt härligt sätt. Staden som existerar bara för ens höga njutnings skull. Staden som är tyst, täckt av snö och som är svart med tröstande gula lampor runtom. Staden som är full av värme och som innehåller det tryggaste som finns i världen.
Att jag kommer att vara där under julafton – precis som jag gjort under alla julaftnar jag kommer ihåg – är så tryggt och trösterikt att jag blir rörd bara av att tänka tanken.
En lång, lång, lång bilresa dit. Ibland är det mörkt och vi kommer iväg försent. Men även om det är snöstorm, även om man knappt ser en meter framför bilen och snöflingorna ser ut att kunna krossa framrutan när som helst, så vet man att pappa klarar av att köra genom stormen, fram till tryggheten.
Vi kommer fram och det är små jultomtar överallt. En tax springer fram och man gräver ner sina fingrar i hennes strävhåriga päls. Det bjuds på något gott och man småpratar om smått och stort. Högborgen är hos mormor och morfar. En vacker villa på en lugn och tyst gata.
Dagen efter dyker kusiner upp. Det blir full fart i huset. Julafton. Vi gör oss iordning inför julfirandet. Smink ska på. ”Måste jag verkligen? Ah. Okej då.” Fina jultröjor i rött och svarta jeans. Åker till äldreboendet där farmor bor och ser på när lokalkändisen Robert Wells spelar för de gamla. Sedan är det dags för lunch hos mormor och morfar. En enormt god buffé som aldrig tar slut. Mycket som jag fortfarande inte provar. Jag tar potatis, prinskorv, köttbullar och ketchup och sätter mig vid barnbordet. Lillkusinen tjafsar lite och vi klagar allihopa men småler eftersom det är ljuvlig tradition, det med.
Efter lunchen är alla mätta och många sätter sig framför tv:n. Vår familj smyger ut och åker till farmor på äldreboendet igen. Dags för Kalle Anka. Vi sätter oss i allrummet men snart orkar farmor inte vara med och lägger sig i sin säng igen. Vi går in hos henne där det är lugnt och därmed ser vi resten av Kalle Anka där. Ler åt tjuren Ferdinand och tänker på farfar. Det var hans favorit. Tittar på farmors reaktion när hon ser den svarta tjuren som luktar på blommorna. Hon ler också.
Kalle Anka är slut och vi åker till mormor och morfar igen. Där är det mycket som händer. Godis är överallt. Vissa har gått ner i gillestugan för att spela lite TV-spel. Andra sitter i finrummet och pratar eller spelar spel. En del ser på TV. Vi finner oss ganska snart i separata sysselsättningar.
Så småningom är det dags för alla att samlas i stora vardagsrummet.
Morfar är inte superdiskret som tomte. Alla vet om att det är han, även de som är yngst. Men till dags dato har han ändå bestämt sig för att fullfölja traditionen. Han tappar skägget. Skrattar på det där sättet som alla känner till. Roffar åt sig alla julklappar till sig själv. Skrattar åt sina egna skämt och alla skrattar med honom och det är tokigt och roligt och underbart.
Efter ett tag tröttnar någon moster eller morbror och hjälper till med att dela ut presenterna.
När julklapparna är utdelade splittras vi igen. Gör olika saker. De vuxna har hunnit bli lite trötta av glöggen och rushen under dagen och sitter och ser oerhört nöjda ut med livet. Vi pratar och äter knäck. Vi ser lite på TV. Vi spelar spel.
Klockan hinner på elva. Tolv. Och det är dags för sängen. Man somnar aldrig så gott som på julaftonskvällen. Och med känslan av att veta att – på juldagen är det dags för mig och frivilliga kusiner att gå upp så tidigt man orkar för att se på de julfilmer som egentligen är menade för barn. Polarexpressen. De där filmerna där hundar kan tala. Ensam hemma, alla delar. Och så vidare. Det är en dag som brukade bestå av att ge födelsedagspresent till farfar också. Men numera besöker vi honom på kyrkogården istället och tänder ett ljus för honom. Det är också en fin tradition.
Under resten av julhelgen umgås släkten. Vi äter god mat, pratar och vilar ut.
Nu är det (snart) jul igen. Och oj, vad jag längtar.
14 december 2014 , från en som längtar, 23:14
