Idag händer det bokstavligen ingenting. Det är rastlöst men nödvändigt. Har haft telefonmöten och ägnat tid till redigering. Men ingen fysisk part av mig har tagit sig utanför dörren idag.

Vad händer annars idag? Avsnitt #2 av Filip & Fredriks podcast är ute! Finally. Jag har längtat hela veckan. Den nya, engelska varianten. Ska lyssna senare idag.

Imorgon kommer lite mostrar och kusiner hit. Syrran och Sofia ska springa midnattsloppet. Resterande folks ska väl – får en förmoda – titta på när Nöjesguidens vimmel-kamera tar kort på C-kändisar som stretchar och ser fokuserade ut.

En önskar ju litegrann att helgen istället kunde bestå av TV6 stora maraton istället. Kl 18.00 den 16/8 kommer resultatet på vad dom ska visa. Simpsons/American Dad/Family Guy. Menmen. Att titta på svettiga Södermalmsbor är väl inte så illa det heller, kanske.

SNART KOMMER ÄVEN HUGO & JOZZ HEM IGEN!!! Jozz som spenderat några dagar i Polen och Hugo som spenderat SEX VECKOR I FRIKKIN’ CYPERN. Jeez. Saknar de båda.

Nu: broccoligratäng. See you later aligatorz.

Vaknade tidigt imorse och känner nu att jag måste på något sätt förhindra en kommande supermigrän som skulle kunna etsa sig fast på dagen. Druckit två koppar kaffe, men det är ju inte så hjälpligt, tyvärr. Det är bara huvudvärkstabletter som hjälper i det här fallet.

Det har inte blivit så många sommarprat för mig den här sommaren. Men det med Christian Falk var ju mästerligt och sorgligt och det bästa på alla vis. Och nu har jag precis lyssnat klart på Jesper Rönndahls sommarprat som var genialiskt på ett helt annat vis. Sistnämnda är en av mina favoritkomiker och när jag från två håll fått tips om att lyssna på sommarsnacket så gjorde jag det. Han är så sjukt rolig. Älskade det.

Nu tar jag det lugnt. Lyssnar på min *chillmusik*-playlist på spotify. Det har blivit en GREJ för mig nu. Jag har hoppat så mycket i musikstilar dom senaste månaderna så nu vill jag bara gå in i Lou Reeds värld och stanna där ett tag. Allt från emomusik till housemusik till jazz till blues till Bob Dylan.

Idag blir det gokart!

Min senaste tid har jag tillåtit Paris att ta ifrån mig.

Direkt efter hemkomsten till Stockholm, i början av augusti, spontanköpte jag biljetter till Paris och fick bo ihop med min lillasyster som hade hyrt en lägenhet där för att plugga intensivkurs i franska.

Det var, som Per Gessle hade sagt det, alla känslorna på en och samma gång. Att resa ensam med min lillasyster gör jag inte om. Vi är, som en av mina bästa vänner Nina brukar säga, litegrann exakt som natt och dag. Om ni tror att ni känner mig: hon är min motsats ungefär precis exakt som man tänker sig att min motsats är.

Så är det bara! På gott och ont, så klart. Och vi njuter till fullo av varandra i små, små, små doser. Vi kan inte få nog av varandra när hon är på andra sidan atlanten. Vi var bästa vänner när hon var på utbytesår i USA. Pratade om allt, pratade i telefon, hördes jämt.

Men att spendera nästan 24 timmar om dygnet gemensamt i en etta. Vem som helst skulle bli tokig av att bo med sin kompletta motsats, skulle man inte?

Nu är jag hemma, iallafall. Paris var ändå väldigt vackert, alltså.

Sedan jag kom hem har livet känts rätt mycket lättare. INTE för att vara den som är den. Men helvete i satan vad jag saknat Stockholm. ÅH, DET ÄR SÅ HIMLA FINT. I Paris regnade det ständigt. Var grått, gammalt, trist. Stockholm utvecklas. Solen skiner. Människor flackar med blickar på tunnelbanan. DET ÄR LJUVLIGT. Oj, vad jag saknat alla flackande blickar på tunnelbanan. Så FORT man möter någons blick så måste den snabbt som attan bort bort bort. I Paris möter man stränga, blängande blickar och undrar försiktigt om ens väska står i vägen för deras fötter.

”Nej.” säger dom och fortsätter blänga som om man vore dum i huvudet.

Åh, Stockholm. Vill aldrig åka ifrån Stockholm någonsin igen, som det känns nu. I november kommer dom känslorna troligtvis ha övergått i något helt annat. Men skit i DET nu.

I helgen tog jag det lugnt och klippte podcast. Igår hängde jag med Jozz. Idag hängde jag med Nina. Och vi åt en pizza med t.ex musslor, bläckfisk och oliver. Jag har aldrig ätit varken musslor, bläckfisk eller oliver tidigare. 20 år gammal. Nu förstår jag varför. Men! Kul att ha provat.

Vi såg även Petra Medes show idag. En slags provspelning för den. Hon är fantastisk, Petra.

Imorgon ska jag klippa podcast och åka gokart med Julia, Patrik & Agnes. Kommer bli sjukt kul, tippar jag på. Också en grej jag aldrig provat, för övrigt. Gokart. Känns V E R K L I G E N som min grej, though. Ska bli kul att prova på.

Nu är det dags för sömn. Godnatt!

Jaha. Nu har jag slutligen blivit den där människan som ständigt befinner mig i en spräckligt blå klänning och chockrosa foppatofflor när jag går och handlar på ICA. Vet inte riktigt vad som händer vid förvandlingen och vad det är som triggar det, men det händer banne mig alltid NÅGON gång under sommaren i staden Säffle.

Under dom senaste dagarna har jag framförallt befunnit mig på Karlstad sjukhus för att besöka min mormor. Jag och morfar har åkt dit i hans bil. Jag har kört. Det tar lite mer än en timme dit och, givetvis, samma tid att ta sig hem. Vi har gett henne en iPad (alla människor som ligger på sjukhus borde ha rättigheten till en egen iPad, in my opinion!). Vi har ätit alldeles för mycket tårta och alldeles för mycket wienerbröd. Och morfar har tagit med en gigantiskt stor röd portfölj med 7 stycken pärmar med gamla foton från när mormor och morfar var unga. Vi har tittat väldigt, väldigt mycket i dom fotoalbumen.

Idag kom mormor äntligen hem från sjukhuset och jag föreslog för mamma att vi borde baka en välkomsttårta, så vi tillverkade en hallontårta med citroncrème. Det var ruggigt gott.

Nu är vi kvar hos mormor och morfar och väntar på att tvätten ska bli klar. Efter det ska vi tillbaka till stugan med taxen som får en miljard fästingar per dag, som det känns. Ikväll får vi inget besök (vilket vi annars fått nästan varje kväll) så jag tror att vi kommer att se på en film och äta chips.

Imorgon blir det 31 grader varmt och, förutspår jag, därför en massa badande i sjön. Morgonkvällen ska jag spendera hemma hos mormor och morfar och om bara några dagar kommer det hit kusiner. Kul!

Hej!

Min blogg har varit död i några dagar, men nu är den uppe igen. Skönt.

Jag har varit lite orolig över hur rastlösheten skulle påverka mig när jag försvann in i den här Säffle-dimman som jag befinner mig i just nu. Den brukar påverka mig så lätt och jag förvandlas alldeles för snabbt till en alldeles för mjuk mänska som har chockrosa foppatofflor utan strumpor när jag handlar på ICA och sådär.

Det skulle naturligtvis aldrig hända i en verklig civilisation, men Säffle för mig innebär liksom bara sol och människor som inte bryr sig så mycket. Det är den stad som stod helt stilla när man var liten. Dit man kunde fly i sinnet för att bli lugn.

I Säffle finns det ju liksom ingenting att göra. Alltså, bokstavligt talat, ingenting.

Trots att jag är lite, lite rädd för att bli den där MJUKA människan så älskar jag ändå VILAN. Att man låter hjärnan vara helt tyst. Att man känner att den ligger och laddar där innanför kraniet. Att den bara vill komma igång igen medan jag gör monotona saker som att stirra på solnedgångar sittandes på bryggan utan att tänka, plocka blåbär, blunda och lyssna på vågorna, gå långpromenader med hunden, och så vidare.

Blivit tokig i den här.

Jag har haft ett vikariat på SBS Radio i några månader som nyligen tog slut. Otippat deppigt, måste jag ändå erkänna. Tyckte ju grymt mycket om det jobbet givetvis, men en slags post-produktions-blues (om man nu kan använda det uttrycket i detta fall) är ju alltid mer påtagligt än man från början tror.

Vem hade kunnat ana att det skulle vara SÅ härligt att ha kollegor och rutiner?! Att gå från att vara frilansare till en arbetsplats-tillvaro där man kommer nära ett GÄNG av härliga mänskor, det är en fin liten resa.

Nu står kalendern relativt tom framöver – förutom att jag fortfarande kommer att jobba nära den fine Kristoffer Triumf. Åh, tryggheten i det. Ska bege mig in i en slags comfort-zone-bubbla och klippa VÄRVET ständigt i en vecka nu, har jag planerat. Tror verkligen på att det kan bromsa tomheten i mig innan semestern kickar igång på riktigt.

Att jobba på SBS Radio har varit magiskt roligt. Så mycket fina personer man jobbar med. Allt är tack vare Robin Israelson, som var den som från början fick mig att börja klippa poddar över huvud taget. Blir kall i kroppen när jag tänker på om han inte funnits där och hjälpt mig i början av podcastklippandet: vem och var hade jag ens varit då? Möjligen haft ett monotont jobb och utan att veta vad jag vill i livet. Och ja, det är väl inte FY SKAM det heller, men där jag befinner mig nu är ju milsvid skillnad, dröm-liv-wise.

Vill rikta ett stort tack till Robin (om han nu läser det här) samt även alla mina andra kollegor på SBS. Det har verkligen varit ljuvligt att få jobba ihop med de människorna.

Nu blir det lite halvt semester i juli. Min ständiga mediabevakning kommer så sakteliga att dyka rakt ner i backen och jag planerar att läsa tidningar som är flera ÅR gamla. ”Året runt” och sådant där. Samt (så småningom) dra iväg till lilla staden ”Säffle” där det inte finns ett jota att göra.

Men innan dess – lite, lite Stockholmstime!

JAG HAR FÅTT EN EGEN HEMSIDA. Det är helt fantastiskt och banne mig på tiden. Litegrann triggar det blogg-människan i mig, som haft ett otroligt segt oregelbundet bloggande det senaste året. Nu KÄNNS det ju som att jag kan hålla mig i skinnet. Men vi får se.

Det är världsbästa Sebastian Marcusson som har hjälpt mig med alltihopa, vilket betytt mer eller mindre att jag sluppit lyfta ett finger. Vilket JOBB han gjort! Ovärderligt och helt otroligt. Tusen, tusen, tusen tack, fina Sebastian.

Det är i ett första inlägg som man också ska förklara vem man är och sådant, va?! Jag heter alltså Lovisa Ohlson och är redigerare/redaktör/producent för diverse podcasts, men framför allt för VÄRVET. Omåttligt stolt och glad över det.

I den här bloggen kommer ni troligtvis mest att få läsa om mig, mitt liv och saker jag tar mig för. Det blir kul!

Hoj!