Det måste vara så oerhört märkligt för en äldre generation, det här med hur kartor och avstånd numera verkar så mycket mindre, tack vare internet. Vi som har växt upp med internet i bakfickan träffade våra första vänner, mentorer, låtsasbröder, låtsassystrar, låtsastvillingar och kanske till och med pojk- eller flickvänner via skärmar. Jag träffade samtliga av dessa.
Min första pojkvän var Anders. Jag träffade honom på ett forum för fans till Harry Potter, nämligen hogwarts.nu och jag har ingen ANING om hur förhållandet blev till, såhär i efterhand. Som jag minns det hade vi bara ugglor som profilbilder. Det var ett väldigt försiktigt forum för barn, på det viset. Och tja, vi började väl prata med varandra. Kanske hade vi samma favoritkaraktär i filmerna. Och det kändes väl kanske helt enkelt coolt att ha en pojkvän, bara. När någon hånfull fråga om pojkvänner på lågstadiet uppstod så kunde jag alltid förklara att jag hade Anders. Det kom aldrig några följdfrågor på det. Vilket var tur, för det hade nog resulterat i ännu mer hånfulla frågor. Trots att den digitala världen absolut var väldigt tillgänglig för mina jämnåriga kompisar redan då så var det fortfarande, precis som det också kan vara idag, tabu att ha relationer på det sättet via en värld som bara finns på en skärm.
Men det gav mig någonting då, det med att ha en digital pojkvän.
Internet gav mig också min första mentor och två år äldre vän, Lollsaan på stallet.se. Stallet.se gick ut på att sälja hästar för låtsaspengar till varandra. Man lade upp bilder på hästar och sålde dom för stallet-pengar till olika användare. Lollsaan lärde mig att inte ta fejkade bilder från internet. Hon sa att det bästa sättet var att ta egna bilder. Av Lollsaan lärde jag mig därmed att fotografera. Det blev en ständig längtan till stall, att åka på utflykter till gårdar med hästar och att på landet i Värmland söka mig till hästar. Inte för att rida. Inte för att klappa. Men för att fotografera dom. Och vilken mästare jag blev på det, med min silvriga kamera med 4 megapixlar! Jag fångade hästarna med en otrolig precision. Och döpte dom till häftiga namn och sålde för 100 stalletpengar.
Jag träffade Daniel från Skåne. Åh, Daniel. Han var lika gammal som mig men verkade då vara så mycket mognare. Han blev min storebror och parade ihop mig med Max. Älskade Max! Som jag förstår såhär i efterhand troligen måste haft något slags bokstavskombination. Han filmade sig själv bränna upp grejer. Sin mp3-spelare till exempel. Som den BRANN, dock! Jag har fortfarande kvar helt otroliga skärmdumpar från händelsen. Vad kan det vara nu, tio år sedan? Han testade att inte sova på några dygn och somnade i duschen och slog huvudet i golvet. Och om jag inte minns fel så avslutades vår digitala relation med att han till slut eldade upp sin webbkamera. Efter det hörde jag aldrig ifrån honom igen.
Men Daniel. Åh, Daniel! Daniel, som var så blyg och lyssnade mest utan att prata. Han som lyssnade på Ultima Thule. Han som så småningom rakade skallen. Tolv år gammal hade jag inte den blekaste aning om vad det betydde och det visste nog inte han heller. Jag undrar vad han gör idag.
Jag träffade även Evve från Göteborg. Vi delade kärleken till ett tyskt band. Och vi älskade båda två Harry Potter. Jag hälsade på henne och sov över hos henne i Göteborg. Vi såg på En vampyrs bekännelse och somnade skavfötters i bäddsoffan tillsammans. Jag minns att hon sov med benen uppdragna, vilket jag aldrig sett någon göra förr. Hon kom också och hälsade på i Stockholm. Vi såg sista Harry Potter filmen på bio tillsammans. När Snape dog så hulkade hon av gråt bredvid mig. Sen gick vi hela vägen hem i sommarnatten för att det inte gick några bussar.
Jag träffade Amanda från Skåne via internet också. Vi pratade i telefon nästan varje dag. Pratade i timmar! Fyra timmar i streck var nog rekordet. Så småningom kom jag och hälsade på henne i Båstad. Hon följde med mig på resan ända från Stockholm och vi skrattade lite för högt på bussen – så högt att medpassagerarna var tvungna att säga ifrån – medan vi spelade kort på sätet mellan oss.
Via internet har jag fått otaliga jobberbjudanden, varav ett av dom startade hela min karriär. På internet har jag träffat några av mina närmsta vänner.
Och ja. Det känns fint att kärlekssagan mellan mig och internet fortsätter. Men på fler sätt, på nya sätt.
För ungefär ett år sedan tvingade min bästa kompis Hugo mig att ladda ned appen Periscope. Vi den appen kan man se livestreamade videos från över hela världen. Och själv streama live. Gratis, med internet, givetvis. Det var otroligt!
Jag startade då ett projekt för mig själv att sprida nätkärlek för att få personerna som streamade att le eller skratta. Min plan var att ge så många komplimanger att dom till slut inte kunde hejda leendena eller skratten. Och när leendet till slut kom, då skärmdumpade jag och satte ihop i ett kollage.
Mest för att det var skoj. Hade inget bättre för mig just då.
Jag hamnade av en slump hos Kevin. Den holländske femtonårige pojken vars karisma och utstrålning slår ut systemet på varenda person som slår på hans streams. Hans aura av superenergi kan inte mäta sig med NÅGON annans. Den är helt otrolig! Och jag var givetvis inte sen med att berätta det för honom. Han log. Jag skärmdumpade. Men jag lämnade inte streamen, som jag gjort med de övriga leendena. Hos Kevin stannade jag.
Nu, ett år senare, pratar vi fortfarande. Senaste halvåret har vi pratat varje dag. Min engelska har förbättrats något helt sjukt mycket, både i tal och skrift. Men att säga att han gav mig förändringen i språket är alldeles för lite. Den digitala vänskapen jag har med Kevin är något helt annat, något nytt, något som gör att man får framtidshopp om nästa generations digitala vänner.
De geografiska gränserna kommer att suddas ut ytterligare. Avstånden kommer att bli kortare. Han bor i Holland, men jag är med honom i hans pojkrum i den lilla byn ungefär tre till fyra gånger i veckan. Igår hjälptes vi till exempel åt med att rensa ut hans garderob.
Det ger också vänskapen en extra dimension att den FÅR vara på geografiskt avstånd. Att man vet att det inte finns en chans att våra bekantskaper ska kunna mötas, gör att man kan säga så mycket mer. Berätta lite mer.
Jag har skrattat rakt ut med honom, jag har fått tårar i ögonen av förtvivlan för honom, jag har varit orolig för honom och jag har saknat ihjäl honom när han rest utomlands utan roaming och pytteliten tillgång till wi-fi.
Det här är en kärleksförklaring till min bästa digitala vän.
—
Honey you are a rock
Upon which I stand
And I come here to talk
I hope you understand
The green eyes, yeah the spotlight, shines upon you
And how could, anybody, deny you
I came here with a load
And it feels so much lighter now I met you
And honey you should know
That I could never go on without you
Green eyes
Honey you are the sea
Upon which I float
And I came here to talk
I think you should know
The green eyes, you’re the one that I wanted to find
And anyone who tried to deny you, must be out of their mind
Because I came here with a load
And it feels so much lighter since I met you
Honey you should know
That I could never go on without you
Green eyes, green eyes
Honey you are a rock
Upon which I stand
